Sjuk politik (m)

Idag skriver aftonbladet om Per Westerbergs (m) uttalande att cancersjuka mår bra av att jobba. Han säger också att

"För många är det ett medvetet val att gå till arbetet istället för att vara hemma och bara tänka på sin sjukdom."

För dem som vet vad sjukdomen innebär är uttalandet mycket provocerande. Ulla Andersson (v) från Solna har själv cancer och intervjuas i artikeln - läs den!

Mer om sjuk (m) politik finns också i Hans Karlssons granskning av arbetarpartiet Moderaterna och sjukersätningsnivåerna. Det framkommer tydligt att med moderaternas politik så raseras de generella trygghetsystemen som vi har idag:

"Moderaternas vill sänka ersättningsnivån i a-kassan till under 65 procent, höja akasseavgiften och slopa avdragsrätten för fackavgiften. Syftet är att försvaga facken och pressa ned lönerna. Utbudet av arbetskraft ska öka genom att fler ska tvingas ut på arbetsmarknaden när ersättningarna i trygghetssystemen kommer ner till nivåer som det inte längre går att leva på. När Reinfeldt pressas på vilka nya jobb han vill skapa blir svaret ”bärplockning” och hushållsnära tjänster. Moderaterna är ett lönesänkarparti. Den nya retoriken är bara en läpparnas bekännelse."

Eller som Urban Lindstedt uttrycker sig på sblogg:

"Ingen vill bli sjuk, men i moderaternas Sverige bör man nog ha en årslön på banken ifall cancern slår till."

Regeringsmaktens förfall?

Per T Ohlsson har ofta skrivit läsvärds betraktelser i Sydsvenska Dagbladet, där det han skriver ger nya och ofta oväntade infallsvinklar på aktuella skeenden - alltid med en hög personlig integritet. På senaste tiden tiden har Per T dock gjort mig besviken då han fallit in i den enformiga Göran-Persson-är-en-buffel-kören. Den senaste krönikan "Hur står Nuder ut?" väcker - även om den ingår i ovan nämnda klagokör - en del viktiga frågor om politikens principer. Hur mycket ska vi tillåta oss att töja på goda principer för att kunna inneha den makt som krävs för att genomföra det vi vill? Och hur mycket kan vi kompromissa för att nå makten och ändå har kvar någonting att genomföra? Läs Per T själv på Sydsvenskans hemsida (undra om jag fick länken att fungera?)