Spartacist på vift

Det verkar var allmänt känt att sydafrikanerna har lättare att skratta och att bjuda på sig än vad vi svenskar har. Alla är i stort sett mer sociala här nere, och kanske det beror på att strukturerna i deras extended families inte har slagits sönder som hemma. I många familjer faller faktiskt barnuppfostranslotten på mor- eller farföräldrarna eftersom barnens egentliga föräldrar har försörjningsansvar för hela familjen och kan därför inte tillbringa så mycket tid med sina barn som de kanske vill.

Känslan av samhörighet i den sydafrikanska vardagen kan sammanfattas i begreppet ubuntu, som är ett gammalt bantu-ord. På zulu säger man "Umuntu ngumuntu ngabantu", fritt översatt blir det ungefär "en människa är en människa endast genom sitt förhållande till andra människor". Det är alltså kontakten och samvaron med andra som definierar oss.

Nu menar jag ju inte att vi i svenskar är ogina, själviska eremiter som vägrar att hjälpa till men oftast behöver man fråga om hjälp innan den erbjuds. Det har väl sin grund i att var man (eller kvinna såklart) ska klara sig själv och att det anses lite ofint att be om hjälp. Är det en rest av vårt lutherska arv månntro? Iofs finns ju liknande talesätt återfinns i den kristna traditionen, där det fastslås att man ska behandla andra som man vill bli behandlad själv.

Här nere störtar de hur som helst fram för att bistå, och då är det inte bara de som har det som sitt jobb. Det finns många exempel på ovanstående, men tyvärr finns det även ett flertal som vittnar om samhörighetens negativa effekter.

Det stora just nu här nere i Kapstaden är den storstrejk som brutit ut hos de offentliganställda, de anställda ville ha en löneökning på 12%, medan regeringens förhandlare endast erbjöd 6% initialt. Vid strejkvarslet gick regeringen upp till 6,5% men det tycktes bara göra fackföreningarna ännu argare. Sen den 1 juni har skolor stängts och ingångar till Hälsodepartementet, Departementet för social utveckling och Jordbruksdepartementet spärrats av. Militär och polis har tillkallats och för att sköta basala tjänster på sjukhusen och 80 sjuksköterskor har avskedats sedan de vägrat återgå i tjänst.

Denna veckan har jag en krönika publicerad på AiPs hemsida, där jag intervjuar Trenton, senior researcher på Labour Resource Service. Den kan ni läsa här.

I grund och botten kan man ju givetvis inte skylla på någon av de ovanstående solidaritetsyttringarna när det gäller de våldsamma sidoeffekter de skapar. Boven i dramat till de spänningar som uppstår är den ojämnt fördelade välfärden, tro inget annat. Problemet är bara att när dessa spänningar uppstår i ett land som redan är så starkt präglat av stammentalitet och segregation som Sydafrika faktiskt är, då riskerar allt att koka över. De fattiga stjäl och slåss för de smulor som medelklassen har kämpat för samtidigt som de rikaste roffar åt sig alltmer av kakan.

Men ni vet hur de säger, "every action has it's reaction", och med ens får jag Blå Tågets slagdänga från Brustna Hjärtans Hotell i skallen. Med den starka kraft som fackföreningsrörelsen faktiskt besitter så kanske en förändring är möjlig? Många fackföreningsmöten inleds fortfarande med ramsan "Viva, ANC, viva!"

Facket behöver, precis som i Sverige, bli tydligare i sin kritik mot en regering som inte tillgodoser arbetstagarnas rättigheter. Undrar just om inte den nuvarande kampen kan utgöra fröet till den så viktiga opposition som faktiskt behövs för att inte Sydafrika ska falla i fällan och bli ännu en enpartistat?

- Calle Sundstedt